Det kanske är som på film..

Ibland kan jag få en obehaglig känsla. Den är omöjlig att beskriva och jag tror att den ända som har varit nära att känna samma obehag är min vän, min klasskamrat Hanna Nilsson. Jag ska försöka att förklara detta fenomen, för det är precis vad det är. Det är något man inte borde kunna känna, det är som om de som sitter och styr oss har programmerat ett litet fel för att försöka få mig att förstå vad mer det finns där ute.

När denna känsla når mig rinner tankar som "Varför gör vi som vi gör?", "Varför föds vi och varför dör vi?", "Hur skulle det se ut om vi inte fanns här?", "Hur skulle världen se ut då?", "Varför finns det ens en värld?" och med dessa ord kan jag inte förstå hur ni ska förstå min känsla. Det är obehagligt. Jag tror att det är denna känsla som får mig att tänka som jag gör, resonera som jag gör, handla som jag gör.

Ibland tror jag verkligen att det är som på film, att hela denna värld som vi lever i är för andra bara ett skåp på en tågstation. Ett skåp som de kan öppna och titta ner på oss och se hur vi har det, ändra saker precis som i the sims och sen gå därifrån och leva som vanligt igen. Det kanske är därför det finns religoner, människor som varit vakna vid fel tillfälle och råkat se denna varelse titta ner på och ändra på saker och kallat den för gud. Dessa varelser har nog blivit smartare på senare tid, de har öppnat skåpet vid rätt tillfällen och varit mer diskreta. Bli inte allt för rädda imorgon när jag inte kommer till skolan, jag har avslöjat våra skapare och de kommer att förstöra mig, radera mig. Lägg in mig på mentalsjukhus. Godnatt.