Jag älskar er..

Det är otroligt hur någon som alltid har funnits där helt plötsligt försvinner. Man förstår inte riktigt vad som hänt och väntar fortfarande på det där vardagliga samtalet om något som inte fungerar, som din klocka. Jag kommer ihåg hur vi brukade sucka när det stod "farfar" när det ringde. Hur vi ibland inte orkade svara. Det skär sönder i mig nu, för det kommer aldrig mer stå så, "farfar". Jag kommer ihåg när vi träffades senast. Det var den första maj, Hannes födelsedag. Jag kommer ihåg det sista vi sa till varandra. Du sa "Var det kul i rom?", Jag sa "Ja! Det var jättekul!", du sa då "Ja, jag var i rom bara ett par år efter andra världskriget. Men jag kommer nog aldrig dit något mer.", då sa jag "Äh det vet man aldrig!" sen skrattade jag och du log. Konstigt hur någon som alltid funnits där, någon som man tror alltid kommer att finnas där, så plötsligt kan försvinna. Men jag tror, nej jag vet, att du har det bra i ditt andra liv. Jag vet det för att du nu får träffa farmor, jag vet att du saknade henne väldigt mycket, jag saknar henne också. Jag älskar er.